Igår blev jag kontaktad på Linkedin av en kille som gick på min skola. Alla tjejer var kära i honom när han gick i 9:an. Jag gick då i 7:an och var inget undantag. Han var den första killen jag blev kär i efter mina sex års obesvarade förälskelse i Thom Enochsson. Ola, som han heter, såg ut som en prins lämpad åt Askungen. En blond Ken-docka. Oj vad tjejerna grät när han, mycket diplomatiskt, nekade deras kärleksförklaringar. Jag vågade inte berätta för honom att jag var kär. Jag skrev dikter istället. Rätt dåliga var dem, men helt ok för en 13-åring och min kusin Wendy (då 14år) gjorde ett häfte av det hon kallade "mästerverk". Jag har kvar mästerverket och jag bjussar på en av dem här. Ola, när du är i skolan, så kan jag sola, sätter på mig den finaste kjola. Mitt hjärta, ger mig smärta, för du inte hjärtar mitt hjärta, sitter på en sten, den är inte len, jag är kär, kan du vara här? - Elaine, 13 år. En kväll höll jag på att spricka av alla mina kärlekskänslor för Ola, så jag samlade mina allra bästa dikter - de oavan hade jag rankat som en av dem - la i ett kuvert fyllt av hjärtan och skickade hem till Ola. Skulle jag skriva vem det var ifrån? Ja! "Din elaine" fick det bli. Sprang till centrum och postade det. Minuten senare ångrade jag mig och höll på att avlida sv ånger och skam. Såg mig omkring där jag stod i Bredängscentrum och bara hoppades att brevbäraren skulle komma så jag kunde ta tillbaka mitt brev.... Fortsättning följer....❤️
