Något jag inte har berättat för er bloggvänner är hur många främlingar jag pratar med varje dag. Jag reser så mycket och är så lyssnarglad att jag får en massa spännande livshistorier berättade för mig. Ibland vill jag skriva ned dom och berätta för er, ungefär som Humans of New York på Instagram. Taxichaufförer är dem jag pratat mest med eftersom sånna resor förekommer mycket i jobbet mellan hem och flyg samt taxis i de olika städerna jag åker till. Jag funderar på om det ska bli ett nytt ben i bloggen, mina samtal med dessa personerna om de går med på att jag publicerar det. Den här mannen hade den skönaste söderkisdialekt du kan tänka dig. Han berättade hur det hippa söder var när han var ung. Han hade kunnat prata om vad som helst för som retoriker är dialekter ett av de roligaste fenomenen jag vet. Och ord som folk kan ha "Parkbänkarna" sa han och syftade på dem som satt där. Han sa inte alkisar eller knarkare, han sa "Parkbänkare". Det var nåt värdigt och vördnadsfullt i den benämningen så jag blev lite kär i den där taxichauffören trots att jag bara satt i taxin i fyra minuter.
