Hej älskade människor. ❤️Jag ligger i sängen och andas in luften av den kylande AC:n i ett 33-gradigt Palma. Jag lyssnar på ljudet av Gustavs sömniga andetag. Resan är en belöning till Snacka Snyggts anställda för de mål vi nådde 2019, mål som kan belönas nu när vi äntligen kan resa igen. Vi är här tre dagar men våra anställda har vi gett två dagar till eftersom de verkligen förtjänar det.Det är på dagen sex månader sedan adhd-medicinen stängde av den 16 filade rondellen av högtraffikerade tankar som höll mig sömnlös om nätterna och ofokuserad om dagarna. Det var då jag påbörjade det som min läkare sa potentiellt kunde göra mig medicinfri om jag gjorde valet få gör - tränar varje dag och mediterar varje dag. Jag tror på långsam ökning av en radikal ändrad livsstil och började träna den 16/12 och sedan tre veckor tillbaka efter en resa själv till Paris fått uppleva det meditativa tillståndet med hjälp av andningsövningar jag nu inte kan tänka mig att leva utan. Den 16-filiga rondellen har istället blivit två vägar med parallella tankar sprungna ur två källor - egot och mitt sanna jag vars driv och lycka kommer inifrån, inte omgivningens åsikter.Jag har insett att jag egentligen är introvert då jag tankar mitt batteri i ensamhet. Jag har en nyvunnen självkänsla. Jag är lycklig över att vara själv utan det där kliande behovet att klämma in en illa passande pusselbit i ett kompisgäng eller flådiga event. Jag försöker inte frälsa folk till min livsstil utan har bara hittat sann lycka i att vara i min, samtidigt som jag kan glädjas åt att du har ditt eget sätt att tanka ditt batteri. Ord kan inte beskriva det lugn och den lycka jag hittat i det.Jag har hittat min inre kompass i andningen och väljer bort tillställningar, personer och jobb som gör att jag andas högt upp i bröstkorgen och drar upp axlarna. Tror mig att hittat balansen i att uttrycka och känna tacksamheten i att bli inbjuden till flådiga event och sittande middagar med vänners vänner. Men samtidigt också hittat förståelsen för att en tacksamhet inte behöver kosta mig ett uttömt energibatteri. Man kan ge folk ett genuint tack för önskan om min närvaro och samtidigt landa förståelsen för den sorts varelse jag tillslut förstått och äntligen accepterat att jag är - Ferdinand. 🌸 Förr hade jag en sekteristiskt attityd i mina insikter. Jag behövde förakta andras val för att på ranglig grund acceptera mina egna behov. Spända käkar och ansträngda andetag tills luften gick ur mig och jag föll tillbaka till andras önskemål. Nu har jag insett att vägar till välmåendet är precis som vi människor är - olika. Det är så fridfullt att förstå och acceptera det. Jag stannar kvar i min vilja på solid grund och med förståelse och glädje för andras val.Jag har utvecklat en själslig allergi mot sociala medier och förmår mig inte att gå in på instagram, tiktok eller facebook då egots motorväg breddar sig och delar inte budskap som kommer inifrån utan utifrån likes, trender och algoritmer. I alla fall för mig. Jag inser det sköra i att haft ett långt vane-, och beroendemönster av att brottas med att vara autentisk och samtidigt inte låta andras åsikter eller antal tummar upp krypa in under skinnet eller mitt välmående. Jag har varit autentisk men det har kostat mitt välmående då egots motorväg varit bredare än det inre sanna jaget. Få likes och illvilliga kommentarer har påverkat mig så till den grad att det lagt en dyster mörk hinna över livet bortom skärmar - här och nu. Tills den motorvägen krymper till en skymtbar skogsstig någon kanske vandrat på för länge sedan vill jag inte gå tillbaka. Men en dag så Kanske, kanske inte. Jag ser äntligen sambanden med att göra något för andras skull men mot min vilja och mående. Hur den kortsiktiga belöningen av att göra andra glada kostar mina barn en tålmodig mamma, min man en kärleksfull fru och mig glädje och ork. Vad jag har råd med räknas inte bara i pengar utan nu också energi. Jag förstår vad en gala kostar mig och mina närmsta, jag gör inte sånna val. Jag vill ha det där extra tålmamodet i hallstressen vid lämning av barn och ha kvar en varm ton mot barnen varje morgon. Vill aldrig att de ska gå till skolan men känslor planterade av en energitömd och stressad mamma för att hon tackade ja till Elle-galan. Det är föådigt och många blir fyllda av det, så därför bör jag lämna plats åt de som vill istället för att gå på det som den fåfänga motorvägen säger att jag borde.Jag har pausat podd och tv för det har jag gjort så mycket i så många år. Att vistas i en bransch där strålkastarsökande och ibland egodrivna personer utgör majoritet gör det svårt att skapa den där knappt synbara skogsstigen. Det är svårt att hålla sig torr när man badar i vatten. Nu står jag på land och droppar, något rädd för att besluten jag fattat är vansinne. Men inifrån hör jag en röst säga, ”Så låter tonarterna av egot, dansa inte efter den pipan min vän.” Jag vet att det är rätt, men med vanans makt i bagaget är det inte lätt.Cirkeln för vad jag vill dela med mig har minskat då stora delar varit en jakt på att fylla ett tomrum som aldrig ska komma från er utan från det jag vill säga eller dela. Trevande har jag delat och väntat på likes som har kommit och fyllt på en inre hink utan botten. Så många timmar jag spenderat på att fylla en bottenlös hink. Och så skönt det är att nu skapa en botten med helt annat innehåll.Jag vill inte dela denna resa fullt då jag vet att jag så länge påverkats av era kommentarer, men jag vill ändå berätta att det är den jag gör. Det är aldrig stadigt när steget bakom mig är i historikens vanor och det andra i luftens ovisshet om vart nästa ben ska landa. Men jag är så glad att jag tagit klivet därifrån.Det var bara det jag ville dela idag i surret av den svalkande AC:n och ljudet av min mans andningar. Natten och mörkret omger mig och det är så skönt att landa dessa insikter trots ovisshetens vakum. Jag längtar så tills stegen framåt är så många att hälarna knappt kan förnimma hur historiken av att gå längs egots motorväg kändes. Som jag längtar. Men tålamod. Ett steg i taget.