Pepparkaksarkitekten Gustav förbereder en skiss av vårt första pepparkakshus. Gårdagen blev toppen, trots all farfarsorg. Det är ok att sörja. Vi såg PI, underbar film där Gustav somnade lagom till slutet som vanligt och jag som inte fattade slutet saknade någon att diskutera med. Någon som sett filmen? Någon som kan förklara? Jag gjorde bort mig för Gustav igår. Medan han satt och valde en film vi kunde se så var jag laddad av irritation över en bloggvän som tycker jag är "rasfixerad" för att jag hävdar att svarta behöver svarta förebilder för att få hopp, precis som kids med invandrarbakgrund sträcker på sig av Zlatan och kvinnor får hopp av framgångsrika/starka kvinnor. Uppgiven och irriterad vilket är ok i diskussioner (det var en bra och konstruktiv diskussion), men det är inte ok när det går ut över ens kära. Jag var snäsig mot Gustav och det tog väl död på alla ambitioner till mysig lördagkväll. Mitt fel till 100%, och jag bad om ursäkt flera gånger. Men händelsen fick mig att tänka lite. Jag trodde att energin jag la på bloggen stannade på bloggen. Att om jag blev irriterad på en bloggvän så stannade den energin på bloggen. Well, tydligen inte. Jag sitter och osar irritation när jag bemöter sådana kommentarer som förvisso har sina poänger men som gör mig fruktansvärt irriterad och till viss mån sårad. Så det som jag hittills har trott är att bli av med irritationsenergi till källan i det här fallet bloggen, verkar istället bli en samling av irritation. Jag har alltid trott att får man inte ut irritationen så stannar den inne, växer och kan i värsta fall bli till en massa krämpor för kroppen. Men jag ställer ju upp ett falsk dilemma för mig själv. Från och med nu ska jag lära mig irritation rinna av. Det kommer inte in, behöver heller inte komma ut, utan helt enkelt rinna av. Jag ska öva på det för Gustavs och min skull. /Elaine, skäms..
