Jag sket i typwriter "farfar Arne" hans namnteckning var tillräckligt mycket och med mina tunna underarmar så kan en liten tatuering se rätt stor ut. Det gjorde inte så farligt ont även om det ibland kändes som att hon - superproffsiga Susan från Bläck som gjorde tatueringen - skar med kniv. Men under de tjugo minuterna som hon tatuerade mig så tänkte jag på andningen och på min förlossning. Under förlossningen så gjorde jag inte det då sket jag i andningen och skrek! Glömde förresten att berätta att vi dividerade lite om jag skulle göra en miniatyr av farfars namnteckning på min arm eftersom den är så smal. Men så kom vi fram till att den skulle få vara i sin naturliga storlek, precis som han skriver den. Sen har jag aldrig varit en blyg viol. Jag är glad och jag vet ju redan att farfar är glad över mitt beslut! Det är huvudsaken. /Elaine, sitter i bilen till Vimmerby.
