Jag var på en sån viktig realese alldeles nyss. Frida Boisen bryter ytterligare en tystnad och skam som så många anhöriga till de som begår självmord har. Helt i onödan men också helt förståeligt. Frida är en sån sprudlig glad människa med många järn i elden. Hon vinner utmärkelser och vågar gå till ställen som andra inte vågar. Mörka platser. Hon har skrivit en bok som kommer vara en lättnad för så många. Jag hoppas att min pappa och hans bror läser den för den skam och skuld deras mammas självmord innebar är tungt, alldeles för tungt för barn att bära. Inte konstigt att de blev så trasiga vuxna sen. Men helt otroligt att Frida Boisen är den hon är.❤️ Min farmor brydde sig mest om anseende, alkohol, grannkarlarna och dyra pälsar. Sina tre söner var inte av större intresse varken för henne eller farfar. Min farbror fick bevittna två självmordsförsök som barn. Efter det andra försöket höll hon sig i skinnet med hjälp av alkohol i flera år. Hon väntade tills dagen efter hans studentdag tills hon begick självmord. Jag vet inte var som var värst? Alla självmordsförsök, förväntansångesten att som barn gå hem från skolan varje dag och inte veta om man får komma hem till en levande, död eller berusad mamma? Att förlora sin mamma ? såklart. Men också allt efter hennes död. Att ha en pappa som skämdes så mycket för självmordet att han ljög i tjugo år efter hennes död och kallade det ”hjärtfel”. Frågor som ”varför ljuger vi pappa”, ”är det vårt fel att hon dog?”, ”varför berättar du inte vad som hänt” måste ju snurra i ett barns känsliga sinne. Alla känner såklart olika. Men i vårt fall, i familjen Bergqvist så .. Jag känner mig rasande på både min farmor som begick självmord och min farfar som både ljög och var tyst om vad som hänt. Och nu kände jag inte farmor men att vara arg på någon som begått självmord är ju inte en jättego känsla direkt. Det är en skam att tycka att självmord kan vara en egoistisk handling. Det känns inte som att man får vara arg på de som tar sitt liv? Jag tror man får känna en massa olika känslor bara man pratar om det. Vad man känner beror helt på bakgrunden till självmordet och vad man är för en person. På det sätt Fridas mamma valde att göra känns så avgrundsdjupt elakt. Andra kanske vara inte orkar. Frågan är inte svart eller vit. Men att en mamma skriver ”nu fick du som du ville” i avskedsbrevet till sin dotter. Det är så mörkt och elakt att det övergår mott förstånd. Det är skillnad på andra fall där någon inte orkar. En som ville leva men Inte fick tillräckligt med hjälp. Herregud det är så många överlevare av sexuella övergrepp som begår självmord, inte för att någon ska få som ”de vill” utan för att de inte klarar av att leva med skammen, sveket, äcklet. Frågan är stor och komplex, men vi behöver prata om självmorden - inte tysta dom. Tack Frida för att du startar samtalen! Ni hittar boken här Har ni erfarenheter kring självmord i familjen? Hur känner ni? Pratar ni om det i familjen eller har det varit en tystnadskultur? Låt oss göra som Frida och prata om självmorden och känslorna de som är kvar handskas med
