Jag tycker det är så läskigt när man inser att en tid som kändes så nära nu börjar glömmas bort. Hur gick nu korridorerna i Brännkyrka gymnasium egentligen? Vart var vårt klassrum? Lever vår klassföreståndare vi hade då för 18 år sedan? Usch att minnen från en tid som vuxen börjar bli suddig, precis som barndomsminnena. Det känns så sorgset, som en del av ens liv dör. Jag ligger och försöker återuppliva minnena. Brännkyrka gymnasium... först en glasdörr med trähandtag, sen gummimattor fulla av grus och sen in genom en dörr till. En korridor till vänster, två trappor gick ned längst till vänster och höger, den i mitten gick upp till ljushallen. Samma trapp där skylten "Åsa vinner" hängde då någon försökte avslöja Robinsson. Jag var så arg på den som ville avslöja det, men Åsa vann inte. Skyltidioten hade fel. Minnena väcks till liv när man tänker på dem. Men varför vill jag minnas den tiden? För att jag levde då, jag andades luften, lyssnade på musiken, gick i Brännkyrkas korridorer med ett hjärta fullt av känslor och ett sinne fyllt av tankar precis som nu. Det ska jag ha med mig så länge jag lever. Minnesträning deluxe denna söndagsmorgon. Har era minnen börjat blekna också? Är fine med det? Jag tycker till och med att tiden då vi bodde på Sjöviksvägen 37 börjar blekna. Ångest! /Elaine, fortsätter längs korridorerna.
