Det är inte alla som vågar berätta att de blivit sårade. De har för lite tro på sina vänner att de istället går ifrån dem utan ett ord. De väljer besvikelse framför hoppet, tystnad framför talet. Jag tycker det är så sorgligt när folk gör så. Att det tar emot att våga berätta vad som gjort en ledsen. Men så finns det de som vågar. De vågar berätta vad man gjort fel, de ger en en chans att säga förlåt. Och en chans att utvecklas. Jag är så tacksam att jag har sådana vänner i mitt liv. Vi lever och vi lär varandra, massor.❤️ Att inte uttrycka sin besvikelse kan göra en passivt aggressiv. Ingen härlig känsla alls. Vågar ni fördjupa era relationer genom att lösa knutar och konflikter?
