Jag älskar vårt nya kontor men tusan vad det ska bli skönt att slippas trängas med kartonger och målarfärg. Gröna väggar, rosa stolar och fåtöljer, beiga gardiner tror jag. Vi har anlitat Lovisualisera för att de ska styra vårt kontor så att det blir en bra plats. Jag längtar kan man säga! Jag hade en sån jävla jobbig dröm om ett ex som jag sårade rätt rejält i en svunnen tid. I drömmen så vaknade jag upp i hans mammas gästrum och jag visste inte fan varför jag var där. Jag visste jag bara behövde ta mig därifrån illa kvickt innan någon kom in i huset. Men så kom hans mamma in i hallen medan jag försökte packa ihop alla grejer. Det gick som iskall kår genom ryggen på mig för isdrottningen - med all rätt med tanke på hur mycket jag sårat hennes son - kom in. "Jag ska gå nu" sa jag ursäktande. "Det är en bra idé" sa hon svalt och fortsatte "jag vill inte att han ska se dig, du har gjort nog och han har gått vidare" sa hon och då såg jag att han och hans nya tjej promenerade mot ytterdörren som stod på glänt. FAN, tänkte jag. Jag gömde mig ute på baksidan av huset som i drömmen hade en liten liten terass. Tror ni inte att han öppnar den för att ta lite luft och kolla utsikten. Jag gör allt jag kan för att göra min osynlig men han får syn på mig. "Fan Elaine, varför är du här. Lämna mitt liv. Varför är du här?" sa han uppgivet och så stod hans mamma, flickvän (som jag inte ens vågade titta på) och andra familjemedlemmar och tittade hatiskt på mig. "Förlåt, det var inte avsiktligt." sa jag och försökte packa mina saker snabbare. "Det här är fan min dröm, du har inget att göra här du inkräktar" sa han och jag skämdes. "Jag har ingen aning om hur jag hamnade i din dröm, förlåt!" sa jag. "Ja men se till att vakna då!" sa han och höjde händerna vädjande. "Ja ja, ok förlåt!" Och sen vaknade jag. Helvete vad jag skämdes och jag höll famnen precis som jag gjort i drömmen bara att den var tom, jag hade inte kläderna jag samlat. Så hela morgonen har jag gått med en känsla av skuldkänslor i allt detta. Jag skulle DÖ om jag sprang in i den mannen eller hans familj. Jag är verkligen häxan som sårade honom för dom. Trots att det var hundra år sedan så känner jag så. Har ni också ex ni ibland tänker på med skuldkänslor över hur dåligt ni gjorde slut?
