När jag kom till hotellrummet så hade jag ett långt prat med Linda Grådal. Hon vars liv är en spegelbild av mitt och vise versa. Vi hinner nästan aldrig prata om något annat än treskablinoll, men så igår frågade hon om Evelyn och lägret. Då bröt jag ihop och grät höga snyftningar. Det var så skönt att han Linda på andra sidan luren. Hon har ju en liten Morris som också har en sällsynt funktionsvariation. Det blir ju så ibland. Jag var ledsen för att jag satt och förberedde en föreläsning jag ska hålla i Riksdagen idag när jag egentligen borde lära mig tio tecken och nöta dem för att Evelyn ska kunna göra mer än "Imse vimse". Grät för att jag missar hennes läkarbesök idag för att mitt plan landar 30 minuter innan start och i rusningstrafik. Och det slutar en kvart innan föreläsningen börjar. Grät för att man vill rädda all världens barn men ibland känner "Men mina egna barn då?". Jag är rädd att mina barn ska bli bittra på mitt engagemang för att de fick dela sin mamma med utsatta barn, men en del av mig hoppas och tror att de ska få vara stolta tids nog. Sen ligger en av mina bästa vänners son på sjukhus för det sällsynta Pandas. Jag vill ju vara där för henne också, men vilken krigare hon är. Kämpar för rätt behandling som barn inte alltid får. Oh well, jag känner mig starkare idag. /Elaine, går på planet för att landa i STHLM för köpa och lämna ett gäng lampor åt snickarna hemma hos mamma. Sen blir det riksdagen 12.00.
