Jag vet inte om det är för att man är så uttråkad som man blickar tillbaka i gamla fotoalbum? Jag tycker tristessen är nästan olidlig och njuter så mycket av hur det var förr, samtidigt som att jag drömmer om hur det ska bli sen. Saker som man tog för givet. Som att tränga ihop oss ett gäng kompisar och barnen i Stefans underbara vindsetta i Hornstull. Bara chilla där, göra lunch, somna i matkoma och sen vakna upp igen. Inte vara rädd för andras andetag utan kunna andas ut utan minsta tanke på virus. Det här är 2015 när Meryem, Berivan, Asal, Evelyn, Gustav, Matheo och Stefan såklart, hänger hemma hos honom över en brunch. Ingen handsprit i sikt utan vi nästan ligger på varandra och snackar om allt mellan himmel och jord. Det känns ju så galet avlägset nu men nära på samma gång. Jag kan undra om vi någonsin kommer att bete oss som då. Det känns inte riktigt så. Klart vi kommer att umgås men med mycket större försiktighet. Och munskydd kommer väl vara mer regel än undantag. Handsprit är lika självklart som luften vi andas. Det bästa ändå är att män börjat tvätta händerna efter toabesöken. Och att man slipper ta folk i hand i rädsla över vad de kan ha tagit i. Jag tycker faktiskt handslag är mer äckligt nu än jag tyckte innan pandemin. Jag hajar till när jag ser det i filmer.
