Jag sitter i slutfasen av min bok och skriver om oss Överlevare. Jag visste att om jag skulle säga pip om Patrik och Nina så skulle järnridån gå ner. Ni vet den där känslomässiga järnridån som in ser gråskalor utan antingen är du med mig eller emot mig. Antingen älskar jag dig eller hatar jag dig. Allt där mittemellan som man inte förstår sig på skiter man hellre i och har lättare att be folk att dra åt helvete istället för att se det större än sitt egna perspektiv. Jag var sån förut för att skydda mig. Jag sa pip igår. Och idag när jag skulle gå in på han jag kallar en sorts bror, så var jag blockad. Även treskablinoll är blockad. Det är bara att ta ett djupt andetag och se hur märkligt debattklimatet har blivit. Man tvingas ta ställning, ta avstånd i saker som man faktiskt inte har att göra med för man är varken arbetsgivare, kollega utan har gjort ett jävligt bra initiativ tillsammans för tre år sedan. Och när man tar ställning tolkas det som en krigsförklaring och man bojkottas av antingen det ena eller det andra lägret. Trots att man vägt sina ord på vågskål och verkligen sagt det jag menar, tagit avstånd från orden om Nina. Inte välja att gå in en debatt som är för långt bort från mig. Det sjuka är att när jag ser detta. Så väcks en dra-ner-ridå-nerv i mig med. Jag tänker "Jaha, men fuck you too i såna fall!". Men så tänker jag att livet är fan större än Instagram. Jag ska inte hänge upp mig för mycket på det. Nu ser jag i alla fall inte bråken som alla vill dra in mig i och det är skönt.
