Asså tack för alla era värmande ord och att ni delar era erfarenheter kring att hjälpa till alltid, men själv inte få nån hjälp när det gäller. Det är snopet, genant och ledsamt. Men tydligen är jag inte ensam och när jag läser igenom era kommentarer så är det verkligen med ett leende. Tänk att vi är så många likasinnade och oliksinnade och samtidigt lyckas dela vårt oliktänkande samtidigt som man bevarar en respektfull ton. Det är nåt himla fint i det. Jag läser alla kommentarer och det går rakt in❤️. Det är på gott och ont när man har en blogg som både kan gå rakt in i hjärtat och lätta en dag som började dåligt men tack vare ert gemensamma klokskap blev så himla bra. Det är ju gott! Men ont blir det när det är någon skriver för att såra och lyckas. Då är det inte hjärtat längre utan bloggen kryper in under skinnet. När jag slutade blogga för två år sedan så var jag i en dålig period och hade inte självkänsla eller styrka för att låta sånt rinna av mig. Jag var för skör och gick igenom för mycket. Nu känner jag mig stark igen, jag känner att jag är här för att stanna! Jag älskar bloggformatet! Jag städade förresten hela vardagsrummet och köket idag utan att tappa andan. Så himla skönt men det kan vara falskt alarm med detta virus om det nu är det. Man ska räkna dagar och tydligen är dag 11-13 kritiska för hur resten går. Jag är på dag nio om man räknar till det som troligen var symtom men jag trodde var lite ont i huvudet av vätskebrist. Klurigt det där. Har livat upp ett hörn med en växt och korg från Ikea. Det är nåt terapeutiskt med att städa för mig. Nu har jag städat bort den där personen från mitt liv. Jag har städat hemmet, skrubbat mig i duschen inte i fosterställning (haha) men tillräckligt så att jag hoppas att en hel del dålig energi från honom åkte med. Hur gör ni när ni firar en avslutad relation som ni insett var dålig? Jag städar och badar tydligen?
