Jag har inspirerats av andra föräldrar som låter sina barn välja vad de vill ha på sig. Vill man att världen ska bli bättre så tänker jag att man inte ska rätta barnen efter en skev värld. Man behöver inte heller putta in barnen i den värld man vill skapa, utan låta barnen välja. Åh hjälp blå kläder, tänk om han blir för pojkig! Idag valde Pascal detta men både han och Matheo har en kärlek till julen så de kan lika gärna välja att var jultomtar mitt i sommaren. Och vet ni, vi låter dom välja det utan den minsta rädslan för att de ska vilja bli jultomtar som stora. Eller ”jultomtssexuell” för de som vill blanda in sexualitet i barns fria val av kläder. Hjälp, jultomteklädsel, tänk om han blir en jultomte!! Men för att dra ner allvaret i diskussionen så gjorde reaktionerna på Pascals plötsliga kärlek till klänningar mig både hoppfull och ledsen. Hoppfull för att det finns många föräldrar som tänker att barn får välja själva. Men ledsamt att man som förälder ska behöva oroa sig för att man utsätter sitt barn för ett socialt experiment och mobbing bara för att man låter dem vara fria.. Tänk om han blir flicka, homosexuell eller transvestit. Det är så märkligt att vuxna ska lägga så förlegade värderingar och laddningar i barns fria val av kläder. Jag känner att vi måste låta barnen vara fria och visa det så fler föräldrar som vill men inte vågar ändå kör på modet. Och så möts kanske Cornelias son och min Pascal på förskolan fria i sin klädsel. Din kommentar Cornelia berörde mig och många andra. Cornelia: Jag har en son, han fyller fyra nästa vecka. Han har långt hår, gärna uppsatt i knut eller pippitofsar, och har en någorlunda färgrik garderob. Älskar sina rosaröda stövlar och blanka ballerinaskor. Och traktorer. Det är lite blandat helt enkelt, precis som jag tycker att det ska få vara. Nu har han kommit på att rosa är bästa färgen, önskar sig rosa kläder och saker i födelsedagspresent och hittade häromdagen en underbar guldig ballerinakjol i affären som så klart fick följa med hem. Jag älskar att han vill prova allt – känning ibland, arbetsbyxor ibland. Mitt enda problem är andras kommentarer. Jag är stolt över min unge, han är perfekt precis som han är och jag vill visa det. Grejen är att jag är också en sån som kommer på vad jag kunde sagt ungefär tre veckor för sent. Jag vet inte hur många gånger någon frågat vad ”hon” heter och när jag svarat att ja, Han heter …. blir det obekvämt och de ska be om ursäkt och så vidare. Och jag har fortfarande svårt att komma på något bra att säga. Ofta skrattar jag bort det för den andra personens skull eller så. Men det känns inte optimalt. Nu när han dessutom hittat sin drömkjol och vi ska ha kalas med en ganska konservativ släkt som med största sannolikhet kommer att häva ur sig diverse kommentarer om kjolar och vad som passar sig och allt sådant där tar jag ut det jobbiga i förskott. Jag vill inte stå där och känna att jag inte får fram ett ord när det enda jag vill är att försvara min unge och helst läxa upp vem helst som känner sig nödgad att påpeka diverse saker vi inte bett om. Jag vill att min unge ska få vara som han vill och känna att det är okej. Och jag vill kunna stötta honom i det. Med andra ord – jag önskar hjälp med svar på tal till folk som kanske inte tänker sig för innan dem pratar (jag hoppas åtminstone att det är så). Har du några bra repliker på lager? (Eller kanske någon som läser här har några idéer?) Tror för övrigt att det skulle vara ett utmärkt ämne att skriva ett inlägg om… Nej, nu har det redan blivit alldeles för långt så jag ska sluta, men jag hoppas du förstår vad jag menar. Och jag har full förståelse om du inte orkar eller hinner svara, kände bara att jag var tvungen att ge det ett försök. Tack för att du finns, du är min superhjälte!” Asså jag känner med dig Cornelia, det är svårt med comebacks i sånna lägen som inte knäpper folk på näsan. Många tror att Pascal är flicka tack vare hans långa blonda lockar. Jag märker att de blir generade men jag gör ingen big deal av det för jag har också misstagit mig med andras barn. Jag minns när Matheo fick ett par rosa tights som jag ärvt av min kusin Wendys dotter. Vi var i lekparken och en annan mamma frågade vad flickan hette och jag förklarade att han heter Matheo. Jag tror jag har berättat det här för er när det skedde men hon såg skeptiskt på mig och sa: Ok, men rosa byxor? Är det ett statement eller? Dagen då det skedde. Jag svarade: Nej, det är ett par byxor. Vi blev väl inte vänner där i parken jag och den där statementmamman, men jag tror att jag fick henne att tänka till. Men till sig Cornelia tycker jag att Wigwags förslag var bra, att förekomma släktingarna som brukar fälla kommentarer att sluta med det innan ni ses. Sen har jag snickrat ihop ett svar till er vars söner hånas för att de vill ha klänning: Jag är inte orolig för att mina barn blir spiderman, lucia eller jultomten när de väljer sånna kläder, så klänningar oroar mig inte heller. Barn ser kläder, inte sexualitet eller kön så vi kanske kan få låta mitt barn vara just ett barn som gillar klänningar - varken mer eller mindre. Stor kram Cornelia, fortsätt vara en stark och modig mamma för att din son ska få vara lycklig och fri. Och tack wigwag för ditt svar till Cornelia.
