Det känns väldigt kul att vara hemma. Mysigt och burrigt! Naglarna är färdigfixade, jag har länge velat men inte vågat göra svarta tippar. Jag tycker det ser rockigt ut, blir bra kontrast till min stil som är allt utom rockig. Nu ska jag hem, kasta in en ny tvätt och hämta ett USBminne med bilder som jag kan framkalla till farfar på sjukhuset. Jag pratade med Ingis och hon sa att han var rätt illa ställd. Han lever, men man vet inte hur mycket av han som är kvar. Han har bara sagt två meningar och visar inga större reaktioner. Jag hade ju ingen aning om det här så jag började storböla i morse i soffan. Gustav satt och tröstade mig och höll om mig. Vad skönt det är att bli tröstad och gråta ut lite. Mitt senaste minne av farfar det var när jag, Kattis och Oliver hälsade på. Lite trött var han men samma gamla krutfarfar... Det är en märklig dag idag kära bloggvänner. Många tankar på liv och död på samma gång. Jag ska få se knodden om en timme och farfar senare. /Elaine, är jätteledsen.
