I söndags åt jag brunch med min faster på Grand hotel. Det var hennes 50-års present. Det är så skönt att umgås med familjen, att man kan få vara sig själv till 100% är guld. Att inte behöva lägga band på känslor. Vi både skrattade och grät under brunchen, himlade med ögonen och sa Oj vad gott! Jag tycker den här tiden är en av de finaste jag har haft. Jag känner mig som 100% mig själv. Det är himla härligt. Nu är Matheo och jag på väg till farfar. Det känns jättebra. Vad kan vara härligare för farfar som ska dö att få se att livet fortsätter? Han kommer bli så glad när han får se Matheo. /Elaine, känner snön knastra under skorna medan hon traskar på banergatan mot sin farfar.
