Det damp ned ett mejl som fick mig att se saker lite annorlunda. Det var fel av mig att kalla kändisar och folk fega. Vad vet jag om vad deras chefer har basunerat ut för regler för alla anställda för att lösa kriserna på tv4, Aftonbladet, Expressen och gud vet vad. Och så försöker jag tänka på det själv. Hade jag jobbat på tv4 (är ju inte anställd där) och känt tex Nyberg eller Hellenius, så hade jag såklart inte bloggat om mitt missnöje med deras skämt. Det hade varit oproffsigt och jag som vd på Snacka Snyggt hade blivit vansinnig om anställda gjort det mot varandra i konflikter. Jag hade som kollega sökt upp dem och sagt att de måste be om ursäkt, för kanalens och alla medarbetares skulle eftersom vi uppenbarligen inte får göra kommentarer (jag bara antar att det är så). Sen hade jag tagit ett ordentligt snack med ledningen och kommunikationschef oavsett vilket företag krisen gällde. Om vi medarbetare ska vara tysta då måste ju ni sköta allt snyggt när ni väl pratar annars ser alla medarbetare märkliga ut när det hoppar ut en svärm av grodor varje gång nån från arbetsplatsen uttalar sig och vi inte får kommentera det alls. Det är ungefär som att ha den här mannen som kommer ut från kontoret, alla undrar och vi tvingas vara tysta. Det är inte rimligt. [embed]https://www.youtube.com/watch?v=HJS5MbE4fqI[/embed] Ta hjälp från mediekriskommunikatörer som Paul Ronge. Uppenbarligen har ni inte kapacitet att sköta saker snyggt. Ni häller bensin i elden när ni säger saker som "man kan skämta om allt". Och om ni kollegor måste vara tysta offentligt, så hoppas jag att ni visar stöd till era drabbade kollegor privat och säger till era plumpa kollegor. Men mejlet som fick mig att känna ödmjukhet och förståelse till tysta kollegor (inte chefer eller ledningsgrupper som står för grodorna) damp ned häromdagen. Hen sa. Jag är nog feg och rädd. Jag vill inte vara det, men är det. Men saken är den att de flesta är som jag och det är därför du behövs. Men jag tror det kan vara bra att tänka på att inte döma oss för hårt. Du vet inte vad var och en av oss sätter på spel om vi tar ställning mot våra kollegor eller chefer. Det var längre än så och mitt hjärta berördes. Jag förstod. Men varannan dag är jag arg på dessa människor för det går inte att komma ifrån att de offer som klivit ut i ljuset och tvingas bevittna sina tysta kollegor som vet om. Den smärtan. Den vet jag något om trots att det skett i min familj inte i strålkastarljuset. Många känner till den smärtan. Men jag förstår samtidigt att det är svårt. Det tog ju mig 21år att bryta tystnaden. Läs den. Den kommer att både utbilda och stärka er oavsett om ni haft en bra eller dålig barndom eller råkat ut för metoo-saker i vuxen ålder eller barndomen. Medan han lever
