Jag har en regel hemma och det är slittåliga möbler. Jag vill aldrig behöva säga ”akta vasen” eller ”akta tyget i soffan”. Alla sånna saker är ju minnesmärken från barnen i en tid som aldrig kommer tillbaka. Sen ska det erkänna att i början när Evelyn klistrade sina klistermärken på denna platsanpassade pjäs så skavde det lite i mig. Men så släppte jag det och kallade det ”work in progress”. Man kan säga att hon har gjort framsteg. Det började med hennes skåp och jag sa ”bara ditt skåp”. Men så smög det sig över till fler och fler skåp och nu kan man säga att hon har gått loss. :) Men jag tänker att varför ska man köpa möbler som hejdar barnen att leva ut och ha kul? Varför vara rädd om möbler när man kan vara rädd om barn? Fast får hon för sig att rista in något i skåpet så säger jag stopp. Tror jag…
