Jag sitter och svettas inför min deadline och plötsligt kommer Rebecca, som vet vart och att jag skriver, förbi med en bukett. Det var helt klart värt en skrivpaus. Det är så skönt när man har samlat ihop den där vänskapsskaran som aldrog kallpratar utan allt är äkta och från hjärtat hela tiden oavsett om det är kritik eller en blombukett. Jag berättade om mitt ambassadörskap för Läkarmissionen, om barnens livsöden och Rebecca och jag satt och fulgrät på cafét. Vi är av samma skrot och korn, lika känsliga, lika mkt kärlek till utsatta och hat till pedofiler. Men vi fokuserar på kärleken till barnen. Rebecca: Vad stark du är som åker till Sydafrika. Jag: Det är det jag inte är, men jag har hört att man ska agera som den man vill vara och till slut blir man så. Stark. Rebecca: Jag vill också vara stark.. Jag: Det är bara att börja. Rebecca finurligt: När åker du till Sydafrika sa du...?
