Jag: Jag tar ju en öl med David ikväll. Gustav: Vad roligt, hälsa! Jag: Ska inte du göra något på lördag då? Ta en öl eller gå på bio med en kompis kanske? Gustav: Men när ska vi ses då? Jag: På lördagkväll. Gustav ler lite generat: Nej jag menar vi, du och jag. Om jag går ut på lördag så får vi ju knappt ses ju. Jag kärleksstorknar: Du... Du ska inte få mig att bli så kär nu att jag vill stanna kvar hemma ikväll. Fan vad jag älskar dig! Gustav är introvert och jag är extrovert. Jag behöver mer social stimulans än honom. Men tusan vad jag älskar det introverta folket, jag är ju gift med en. Och jag gör allt för att förstå, acceptera och växa av våra olikheter. Det går faktiskt väldigt bra. Gustav förstår, accepterar och växer av mig också. Vi är inte som varandra, men vi har delar som den andra önskar. Gustavs förmåga att lyssna och ta in tycker jag är mer beundransvärt än min förmåga att köra babbelmarathon. Men han gillar min förmåga och det är jag såklart glad för. Olikhet behöver inte vara ett problem. För oss är det spänning, utvecklande och sjukt befriande att slippa dejta en kopia av en själv. Det hade jag aldrig pallat. Hade ni? Gustav är en toffel, min toffel. Den bästa toffeln i hela världen. ❤️ /Elaine, går ut genom ytterdörren mot David, men längtar redan hem till sin Gustav.
