Dagarna i London var helt underbara. Systrarna Bergqvist. Kusiner med min pappa, men som av skäl de förklarade, inte umgicks med dem. Deras pappa Hans, var min farfar Arnes bror. Man kan säga att Hans var en man av rättspatos och principer. Men farfar var en man av anseende och tyvärr heder. Hans fru, min farmor som jag aldrig träffade, var ju en.. speciellt dam tydligen. Jag har förlorat en del av familjen Bergqvist, men jag har fått en ny fantastisk del. Karin känner ni ju sedan tidigare Dessa tre systrar Karin, Åsa och Anna är helt makalösa. Det var Åsa vi bodde hos. Hon bor i England och har sedan länge länge jobbat som stödfamilj åt utsatta barn. Hon står längst till vänster på fotot. Åsa: Tänk om vi hade vetat Elaine. Då hade vi ju plockat dig därifrån direkt. Det här är ju det jag lever för. Jag: Åsa, jag ska bli som du när jag blir stor. Öppna upp mitt hem för utsatta barn. Åsa ler och vi pratar länge om bröderna Bergqvist och deras föräldrar - min farmor och farfar. Åsas teori är att barnen inte fick någon anknytning, alls. Tydligen var farmor och farfar ute på fashionabla fester och barnen lämnades hemma. Min pappa har till och med berättat det för min mamma att det var många tillfällen som barn som han var rädd eftersom hans föräldrar inte var hemma. Att inte få tröst, trygghet eller ens sina föräldrars kärlek, det kan göra att saker blir trasigt bakom barnens pannben. Inte bara brustna hjärtan. Jag är helt övertygad om att pappa är trasig och jag börjar tack vare Åsa vara något på spåren. Anknytningen. Jag undrar hur det är med frånvarande föräldrar och deras mobiler. Hur det skadar anknytningen mellan barnen och dem. Vem vet vilka stora skador de vållar sina barn helt oavsiktligt allt pga en telefon. Usch. Jag var livrädd när jag pratade med Åsa och frågade om mobilanvändandet har skadat våra barn. Åsa log och sa att Ni har en jättefin anknytning Tacka mamma för det!
