Sorg, enorm sorg. Och sen enorm glädje. Tänk att ha fått säga precis det jag vill till min farfar innan hans avfärd till evigheten. Tänk att få ha gift sig med mitt livskärlek och att fått föda en frisk som älskar sin pappa massor. Att få se det här innan jag somnar och när jag vaknar, det är för mig en Guds gåva. En kompensation för en taskig början i livet. Fortsättning följer säger Gud och fortsättningen är inte så tokig. Inte avslutningen heller, säger jag. Jag har fått ta farväl från farfar flera gånger. Tack för det och tack för min lilla familj. Tack för att jag får dra på smilbanden genom floder av tårar - det ena utesluter faktiskt inte det andra.
