Hej mina älskade vänner. Jag har verkligen ett minskat behov av att skriva dagbok på papper då jag får ut så mycket av att skriva här. Trots att jag haft en skitsommar och fortfarande kämpar en smula så tar jag verkligen hösten med öppen famn. Jag är rätt stolt över att jag orkar. Sen den där lilla meditationen har jag varit snällare mot mig själv och mått bättre. När allt är upp och ner så kan jag finna nöje i att dricka te ur mina gamla trogna döskallekopp, den sviker inte mig. Jag har även bytt ut sommaröverkastet till höst vinter vår överkastet. Murrigt och mysigt! En gammal förskolekompis till Evelyn är på väg. Dom har inte träffats på evigheter och är man funkisförälder så får man lägga lite ansträngning på de sociala kontakterna. Jag ser fram emot det. Astrids mamma är så go också. Istället för att sörja att kalas uteblir och lekdejter sällan efterfrågas från andra så får jag helt enkelt dra det lasset för Evelyn. Jag har ju fått svar på några kompisförfrågningar på mejlen så det ska jag ta. Men att Pascal gick till brevlådan för att få sitt livs andra kalasinbjudan är förstås kul, men något man både unnar och önskar alla sina barn. Pascal har för övrigt tillbringat mycket tid i sin legohörna att nu vill Evelyn ha sitt eget skrivbord och mys. Det blir skönt med ett inredningsprojekt. Jag tror bara jag kör på stringhylla och andra mysfaktorer som jag vet att Evelyn gillar. Nu hör jag att Astrid och hennes mamma gör entré. Tacksamheten alltså. Saker som många tar för givet.
