Jag har äntligen fått en avslappnad relation till bloggen. Jag kollar inte statistik eller annat. Jag tänker att jag bloggar när jag vill och som den jag är så får det bära eller brista. Skulle mitt följarantal sjunka i botten så får det väl göra det, då får Mama sparka mig och jag bloggar väl på som på den gamla goda tiden. Utan varken samarbeten eller stress, bara för att är kul. Jag vill att det ska vara kul. Jag orkar inte vara strategisk och skriva inlägg för att få följare. Jag vill och orkar bara vara mig själv i detta, inget annat. Jag vill varken provocera eller staga min mat eller hem till en hemnetannons för er skull. Jag hoppas att ni är här för mina/våra tankar som vi delar med varandra - inte mitt smink, mina kläder eller mitt hem. Trots att det senare såklart kan vara lite skoj att följa mitt i en renovering. Hur många som följer mig ska inte påverka hur jag mår eller mitt värde som person. Men det gör det. Därför låter jag bli att kolla likt en alkoholist låter bli systemet. Genom att skita i statistiken på bloggen har jag fått en bättre relation till den och er. Mycket bättre. Antal följare eller avföljare ska inte påverka mitt humör, ändå gör det det... Personlig men aldrig privat. Det är mitt motto. Ändå suddas gränserna ut med de nya kraven som instagram nu kräver med sin nya algoritm. Anitha kommenterar det så bra här när hon primeras för att visa naken hud och/eller kommer med en stor nyhet. Jag undrar helt ärligt om man pallar. Om ni tänker på vilket knark likes är. Vilken kick man får av att se följarantalet öka med cirka 1000 följare i veckan till att stå och dutta med plus minus 120 i veckan. Man står helt still såvida man inte är tydligt nischad som träningsfreak, skönhetsfokus eller kanske ett matkonto. Mångsidig? Glöm det? Jag orkar inte göra om mig för instagram tycker att jag ska vara ensidig och nischad. Sociala medier av personligheter som sällan är ensidiga, tvärtom. Jag tror många kommer tappa sugen och kanske också beroendet till denna stora lilla app. Det är väl ändå en bra sak mitt i allt. En algoritm dödade sociala medier och "privat" fick plötsligt tillbaka sin skärpa i gemenekvinnas liv. Fint ändå. Instagram var skönt förut men nu flirtar den med missbrukaren i mig som knarkar likes. Och det är ju ett skäl till att jag knarkar likes. För opinionsarbetet för sexuellt utnyttjade barn, finansiering av treskablinoll. Det har varit målet och inget annat. Men om instagram säger att jag ska göra avkall på min personlighet för att inte hamna i algoritmskuggan, då Vettefan. Känns varken kul eller värt det. Och jag tror jag kan skapa opinion på annat sätt. Eller jag hoppas det. Det är svårt att ta sig ur en skärm som alla stirrad i. Behöver ett fönster in till folk på ett annat sätt. Så många konflikter och tankar som bor i mig nu men kortfattat så känns det som att man jobbat på bra med sociala medier och ta vare det varit högavlönad. Men nu jobbar man på lika bra men får istället betala för det jobb man gör. Grattis Elaine till denna veckas jobb, det kostade dig 124 följare. Motivationen på den när man tidigare ökade med 300 per dag. Det ska inte handla om likes. Kanske en annan invänder. Men för mig är det inte likes. Det är människor som kan få upp ögonen för sexuellt utnyttjade barn. Men att visa hud för att få fler människors uppmärksamhet eller berätta sensationella saker från mitt privatliv. Det går ju emot hela principen jag jobbar för - mer integritet. Så det blir lika effektivt som att klia sig i nacken med armbågen. Som att dricka vatten med röven. Som att åka slalom med skridskor (lånade den sista liknelsen från Hugo Rosas). Vettefan om jag pallar det. Sist jag kollade var rumpan inte törstig.
