Här borta i Spanien är allt bara bra. Jag njuter som tusan. Lite jobbigt med femåringen som vill ha en daglig update på exakt vad som ska hända och vad vi ska äta. Jag gjorde ett veckoschema och min femåring blev glad och nöjd. Älskade unge! Själv grubblar på mig själv som vän och hur jag under dessa småbarnsvän gått från en person man räknade med var på, som alltid hade bjudningar och födelsedagsfester, vars telefon gick varm av vänner som ringde och sms:ade. Men nu är den kall. Inte så konstigt. En av mina närmsta hörde av sig för tre veckor sedan då jag ställde in vår dejt för monsterinfluensan. Hon skickade förslag på nytt datum och jag har inte svarat... förrän idag. Det finns inga ursäkter för jag har ju lyckats hålla föreläsning med feber, skrivit inte så många men en del blogginlägg och en hel jädra barnbok. Jag är en dålig jävla kompis Usch. Jag är inte bara det jag är dålig på att höra av mig till de som hör av sig till mig och vill äta lunch och gud vet vad. Men jag känner att jag inte räcker till trots att jag vill. Tre barn och en make som jag älskar över allt. I en renovering och sjukdomstider så är det dessa fyra individer som måste få känna sig sedda. Men mitt samvete skaver. Jag ringde min vän idag och pratade först som om ingenting hade hänt. Det var ett ganska blekt samtal. Sen ringde jag upp igen och sa det jag skulle säga. Förlåt mig Hon förlät och var glad att jag sagt förlåt. Usch usch usch. Jag vill vara världens bästa mamma OCH kompis till mina vänner. Men jag tycker det är så svårt under småbarnsåren. Vad tycker ni andra? Det känns som att alla småbarnsfamiljer håller sina vänskaper så bra men jag tycker att jag halkar efter. Tre barn? Grattis! Nu är barnen dina vänner och du får säga hejdå till resterande vuxna vänner. Jag har lite ångest faktiskt.
