Man borde inte kunna fatta så livsavgörande beslut och vara medveten om det. Jag kan se tillbaka på mitt liv och se avgörande ögonblick som satte hela livet i en riktning. Som att plocka upp den där studiekatalogen från Södertörn och fastna vid retorik, hinna till Gamla station fem minuter innan min dejt Gustav hade satt deadline för att gå efter 30 minuters väntande på dejten, eller när jag envisades med att prata vidare med den där i mitt tycke coola Daniela som stått upp mot en rasistisk lärare. Hon var inte jätteintresserad av att prata med Elaine, den snorkiga baskettjejen som alltid lyssnade på sin freestyle och var i sin egen värld. Jag hörde aldrig när nån sa hej för jag var alltid i min freestyle. Men hon märkte att jag inte var så tokig utan hörlurarna och nu är vi bästa vänner. Allt det där är ögonblick av Sliding doors. Ni är nog många 90- och millenialister som inte sett filmen. Se den. Det är en referensram många av oss 80-talister och folk födda tidigare använder. Jag är verkligen i ett sånt skede och jag mår illa av konsekvenserna som jag inte känner till. Men att göra ett val, att hoppa, inte veta hur det ska kännas eller gå och dessutom vara medveten om att det är ett sånt ögonblick i livet. Det gör mig illamående av rädsla. Evelyn ger mig styrka mitt i allt, min älskling. Våra händer är lika bruna❤️ Har ni haft ögonblick i livet som varit livsavgörande när ni tänker tillbaka på det. Det kan vara ett aktivt val eller bara ödet att ni missade tunnelbanan/bussen och lyckades se ert livs kärlek på perrongen för första gången. Berätta❤️
