Ledsen för seg bloggning, men jag vill vara närvarande så gott det går. Matheo och jag har verkligen kommit varandra närmre här borta. Vi läser innan vi somnar och diskuterar länge. Denna bok ger upphov till fina diskussioner då en tjej som blir mobbad för sina stora öron hittar en handbok för superhjältar. Matheo: Vad jobbigt att hon gömmer sina öron, kan hon inte operera dem? Jag: Det är säkert öron som ger superbra hörsel så det vore dumt. Matheo: Ja, det är hennes kompisar som är dumma inte hennes öron. Vi diskuterar om superhjälte och hur vi skulle vilja vara som superhjältar. Jag: Jag vill vara en superhjälte och rädda alla barn från dumma vuxna. Matheo ler: Har du räddat ett barn nån gång? Jag: Jag skrek på en förälder som slog sitt barn en gång. Matheo får stora ögon: Vad sa du? Jag: Jag sa att jag skulle göra mos av honom och ringa polisen. Matheo skrattar: Mamma, är det sant? Jag skäms lite: Ja, men jag gjorde inte mos av honom. Matheo: Nej du skrämdes bara lite. Man ska ringa polisen. Jag: Precis. Matheo: Jag vill också rädda barn. Jag: Matheo vi kommer ha en superstor soffa så att barn som har det dåligt i din skola eller klass kan komma hem till oss. Matheo ler stort sen blir han tyst. Matheo: Mamma, jag ville vara din superhjälte när du var barn. Jag tittar på honom och kramar om honom. Matheo: Då hade jag stoppat din dumma pappa och sagt "stopp vad håller du på med. Nu ringer jag polisen". Jag: Du är snäll Matheo. Matheo: Sen hade vi flugit iväg och jag hade kunnat vara din pappa istället då. Sen släckte vi lampan och lyckotårarna rann medan min älskade son låg i min famn i mörkret. Jag är så tacksam.❤️
