Jag ska erkänna att ibland känns det som jag socialamediar bort mitt liv. Trots att mobilen inte är framme när jag är med barnen så kan jag bli stressad över att jag inte har bloggat tillräckligt eller några dagar framöver då jag kanske har heldagskurs som idag. Och när jag har tid över kan jag bli stressad över att jag stirrar ner i en telefon och jobbar maniskt för att hinna med istället för att kanske kolla utsikten från tåget. Läste en artikel om hur fina Stockholms tunnelbanor har blivit och jag tänkte att fan jag har missat det för att jag stirrar ner i telefonen och jobbar på varenda jädra destination. Jag hade ett mål när jag startade bloggen och det var att samla så många följare att jag kunde påverka makthavarna i Sverige till att sätta barnen på agendan. Igår bokade jag möte med den 6:e av 8 partiledare - Ulf Kristerson, M. Nästa år hoppas jag kunna påverka vinnarna av valet så till den grad att barnen får helt andra förutsättningar och en röst i samhället. Att sexuella övergrepp mot barnen jobbar för att inte existera nåt mer. När den bollen är i rullning så behöver jag inte blogga på samma sätt längre. Det blir åtta år nästa år. Jag hoppas och tror att det kanske räcker. Men bara kanske.
