Jag är så glad att jag tog mig till plattan. Men bultande hjärta ställde jag mig där, med mina svarta bröder och systrar. Jag trodde först att jag skulle känna ilska, men nej. Det var bara djup sorg över alla de som sökte ett bättre liv och är slavar i detta nu. Det var så många som kom till demonstrationen. Så många som slöt upp. Folk grät, kramade om varandra. När jag stod där så kände jag sån glädje. Här är de som vågar höja rösten vågar ta sina två ben till en demonstration, vågar säga att det här är fel. Och trots att jag var där själv så sprang jag ju in i människor jag kände. Älskade Elcim och Rael men också Mohadini. De pratade med mig om rasismen från deras respektive kulturer och hur det blivit kaos om de kommit hem med en svart person som barn eller vuxna. Det är så skönt att de vågar erkänna det för problemet finns i Sverige. Jag kommer aldrig glömma när en kurdisk kille i min klass i Bredängsskolan tog Mandy (som är svart) i håret skrek "n-jävel" och sparkade henne. Vi gick i 5:an då. Det var helt helt sjukt. Hur fick han lära sig det här? Han berättade senare när han var äldre att det var ett arv han fick och skäms för idag. Rasismen från nordafrika och arabiska länder mot svarta måste vi prata om. Självklart är inte alla från nordafrika, Kurdistan eller arabiska länder. Det vet jag att folk har kapacitet att förstå, men att det går sådana vindar i länderna är ingen hemlighet. Precis som i Brasilien är rasismen mot svarta hemsk. Du ser inte svarta i deras serier eller som nyhetsankare. Det betyder inte att jag är rasist bara för att jag har familj där.
