Jag har varit ett hormoniellt virrvarv, inte haft koll på känslorna, skapat problem som inte finns. Problem som suttit i huvudet men ändå förstört min upplevelse av helgen och det fina sällskap jag hade kunnat vara. Fast jag tror inte barnen märkte något. Pms är tunga grejer. Sociala medier är inte bra när man har det. En like här eller utebliven like där kan analyseras till förbannelse. En utebliven följare, men VA jag följer inte henne heller! Gud hur hände det? Jag måste ringa och förklara mig!!!! Så höll migt huvud på igår och höll på att driva mig till vansinne, men det fina va att hon jag ringde upp hade gjort samma analys och känt sig ängslig över vart vi hade varandra. - Gud, vi kan inte basera vår relation på sociala medier! - Nej verkligen inte! - Evelyn kan ibland ta min telefon och ”Autism-scrolla” (hon har autistiska drag och gillar att snurra på saker) och både av bara farten råka avfölja vänner och följa en massa random människor. Så för många är ju det ett statement, en definition av ens relation. Jag blir alldeles rädd över hur många jag sårat samtidigt som det är vansinne att det ska bero på likes/följe, ens vänskap. Det går ju inte. - Nej men ändå tänker man så intellektuellt men blir känslomässigt drabbat ändå. - Allt har gått så långt, jag måste ta tillbaka det hela och sluta tro att det pågår en konspiration bara för att några inte följer eller lajkar. - jag med! Vi hade en sån fin konversation och lovade dyrt och heligt att en brist på like eller ett avfölje INTE definierar vår relation eller vad vi tycker om varandra som personer. Det är inte du det är ditt flöde. Jag har ju skrivit om det förut ändå fallet jag för skiten.
