Det här är jag nyss fyllda sju år gammal! Jag visste inte om att det var något speciellt med mig, men jag visste att det fann speciella tanter som kunde kura ihop sig konstigt, ta i mitt hår och förtjust säga ”Det känns som bomull!”. Jag gillade inte det där tanterna. På dagis (som det hette på 80-talet) så var jag fredad från sånt, för barn ser inte färg, hår, skillnader som hot förrän vuxna lär dom att göra det. Mitt hår innan diverse permanenter skadade håret. När jag började i skolan så var det fler som tog på mitt hår. Jag älskar min mammas generations svarta, de gjorde vad de kunde med de verktyg de hade fått. Men av någon anledning la de på ton av illaluktande fettklumpar i mitt och många afrosvenska barns hår för att vi skulle smälta in som de vita barnen med rakt hår. Jag fick lära mig att den drottninglika kronan av afro jag har naturligt var ”ovårdat”, ”ser ut som slavarna”, ”måste kammas”. Jag vet inte hur många välmenande svarta händer som försökt trycka ner håret som av genetiska skäl vill ta plats, sträcka sig mot solen och vara fritt. Jag förstod inte varför förrän jag började i skolan och hörde n-ordet för första gången. Jag förstod inte förrän utlottningen till klassens Lucia var och alla flickors namn - i rättvisans namn - skulle vara med. Fler barn i klassen frågade om Elaine verkligen kan vara med för ”hon har ju stort krulligt hår”. Jag satt där med en klump i magen och mitt stora afro. Jag önskade att jag kunde släta ut det. Jag gjorde att de barn med svart rakt hår kunde andas ut för de var ju mer lik Lucia än jag. Phu! Min fröken hade inte verktyg för att hantera situationen, hon gjorde så gott hon förmådde. Hon drog min en lapp och på det stod det ”Elaine”. Hela klassen tittade i chock på mig, en klass som jag än idag älskar, men som inte hade verktyg att hantera situationen. På något sätt sa någon ”då kan vi ha ett troll-lucia!”. Jag visste inte om det var bra eller dåligt men när hela klassen jublade så blev jag också glad. Barnen kom fram och kramade mig och sa ”hur ska jag få lika lockigt hår som du Elaine” och jag blinkade bort glädjetårar och sa så malligt jag förmådde ”det blir jättesvårt”. Så blev det ett Troll-Lucia det året jag blev Luciatroll nummer 1 och alla vi barn var glada. Jag var normen för en kort lycklig stund. Jag minns glädjen i mitt barnbröst, men som vuxen griper sorgen tag i samma bröst och undrar varför inte en endaste vuxen grep in och sa ”Det här är inget jävla Troll-Lucia, det är Lucia och Elaine är Lucia.” Det var därför jag lät trycka upp t-shirten ”Jag är Lucia” för några år sedan, i protest mot hatet som denna älskade pojke fick.❤️ Alla afrosvenskar tog det hatet personligt. Det gjorde ont och väckte trauman. När George Floyd blev mördad av en vit polis i USA så är det många vita svenskar som tittar med avsky på landet i väst. Men vi är många afrosvenskar som önskar att ni skulle se vardagsrasismen vi utstår i Sverige för att vi har afro och/eller mörkare hud än du. Vi vill att du ser den utan att säga ”men våra poliser dödar i alla fall i svarta”. Kasta inte konfetti på vardagsrasismen i Sverige genom att använda mord som förskönare av det som är trauman för oss andra - hat. Det finns skäl till att svarta föräldrar rakpermanentar sönder sina barns hår istället för att låta afrot ta den royala plats det förtjänar. Det finns skäl till att folk inte ler spontant mot svarta främmande män utan istället byter säte i tunnelbanan, går över till andra sidan gatan och ser misstänktsamt på dem. Skälet är inte den ”hotfulla” svarta mannen, utan skälet är den rasistiska vita människa. Det här är ett stort problem i Sverige och att se George Floyd väcker trauman i oss afrosvenskar som ni vita svenskar behöver se. Statistik från Brå visar att afrofobiska hatbrott är de vanligast förekommande hatbrotten och att afrosvenskar är särskilt utsatta för våldsamma hatbrott När jag ser George Floyd ser jag min morfar, mina morbröder, min bror, min mamma. Jag pratar med mina svarta systrar som är livrädda för att släppa ut sina svarta söner i samhället för hatet de blir utsatta för dagligen. Vita människor förstår inte ”white privilige” och de som inte tror sig vara rasister är det och dödar svarta indirekt i USA som denna vita kvinna hotade en svart man med. ”Men va fan de blir i alla fall inte dödade som i USA” Nej, men de blir hatade som i USA OCH i Sverige. Lyssna. Barn blir hatade för att de är svarta. Det blir hatade i Sverige. Så jag tycker det är dags för svenskar kliver ner från piedestalen och ser vardagsrasimen svarta har varje dag. Vardagsrasimen du bidrar till. Du kan motverka den varje dag! Så nästa gång du ser en svart främling ge ett leende. Förvänta dig inte ett leende tillbaka för personen kommer tro att du går på något på grund av att folk aldrig ler utan ser misstänksamt på svarta svenskar. Utmana dig själv att inte byta till andra sidan gatan när du ser en svart man komma gåendes på samma sida för svart betyder inte kriminell - det betyder mörk hy och lite bättre solskydd. Sitt kvar på samma plats i kollektivtrafiken när en svart man sätter sig i närheten, byt inte plats. Ta hand om rasistiska kommentarer vid släktträffen och middagsbordet, ursäkta det inte med kultur eller ålder. Gör du det så motar du rasisten i dig och runtomkring dig. Och du lär dig själv och andra sakta att: Svart är inte en egenskap det är en hudfärg. Den dagen en svart man kan gå en hel dag utan att få hatiska blickar och kan känna sig trygg. Den dagen en sjuårig tjej kan gå till skolan med ett stort afro, mörk hy och känna sig trygg. Den dagen hon inte behöver pressa ner håret eller misshandla det med diverse giftiga permanenter. Den dagen har vi kommit långt i Sverige. Den dagen är långt borta och du behöver dra den närmare oss genom att se vardagsrasismen i Sverige för svarta svenskar. Elaine 7år, Lucia år 1988 Bredängsskolan. /Elaine Eksvärd, Lucia.
