Ni vet när man vaknar upp och inser att femåringens pass har gått ut och det är tre timmar kvar tills planet går. Den känslan. Sen att ens make sa "vi får göra om Matheos pass innan sommaren" för en vecka sen. När man tänker "han har koll". Så inser man att han inte har det. Alls. Plussa på den känslan. Då vet ni hur min morgon känns. Hur jag ser ut är sekundärt. Ni kan väl hålla tummarna vettja. Det här känns lika stabilt som att luta sig mot ett draperi. Lika go känsla som att doppa fötterna i en isvak. Lika lugn som man känner sig när man är lös i magen och är 2km från närmsta toalett. Så.
