Godmorgon finingar. Nu nalkas det jullov och jag behöver det verkligen. Jag är så tacksam för det stöd ni gett mig under den här tiden som har varit och är rätt omvälvande. Jag sov 3.5 timme i natt och det var verkligen fruktansvärt. Samtidigt känner jag att jag behöver ge mig själv den här tiden för att lära mig hur min kropp och knopp ska ta medicinen och samtidigt skapa en sorts livsstil. När jag tar medicinen är jag fortfarande jag såklart, men det känns som att en sträng strukturerad dam håller i taktpinnarna och jag hänger på. Hon har satt skygglappar för så på så sätt är jag superfokuserad. Jag gör en sak i taget och jag gör det metodiskt. Även om det ringer så svarar jag inte för "en sak i taget". Adhd-Elaine hade svarat med en gång om en kompis hade ringt men jag märker att jag har för mycket jobb för att integrerar bubbliga samtal med mina vänner. Ta en fika på en jobbdag? Glöm det, det går inte, det finns inte det. Men efter jobbet kan det gå. På kvällarna när medicinen går ur så grubblar jag över hur lite social kontakt jag behöver på medicin. Då längtar jag ihjäl mig till mina vänner och skickar små kärleksfulla sms, haha. Så ska jag vara krass så tycker jag att när man höjer dosen så känns det som en själ är fast i ett strukturerat fängelse och sen får komma ut och gråta en skvätt när det är läggdags. Men jag ska hitta sätt att få in struktur i mitt liv och låta själen få flyga fritt också. Men jag måste ge det tid och pröva olika saker på vägen dit. Jag kanske inte kommer kunna träna 06.00 varje dag för vissa dagar behöver jag prioritera sömn. Men om ett år är sannolikheten låg att jag fortfarande äter medicin, det sa min läkare. Med förståelse för sin diagnos och en livsstil som passar den så kommer det gå bättre. Tydligen så lär sig hjärnan att producera dopamin så här. Jag hoppas verkligen det. Nu behöver jag lite tid själv och lära känna mig och denna process. Det är så skönt att det är ett jullov så jag inte är på föreläsningsturné och testar medicin samtidigt. Allt kommer gå bra. Jag ska läsa min farmors dagböcker under jullovet. Med tanke på att hon både hade alkohol och sexmissbruk samt tog livet av sig så misstänker ja att hon hade obehandlad adhd. Det fanns ju inte som begrepp då. Dessutom misstänker en kusin på pappas sida att hen också har det, då är det i den släktgrenen det går. Jag ska läsa hennes böcker och sen ska jag lära mig min egen hjärna. Jag tänker på er som fortfarande väntar på svar, som inte har möjlighet att betala en utredning privat. Jag önskar verkligen att det fanns sätt att hjälpa många fler snabbare för denna diagnos är ingen lek. Men jag förstår att träningen i alla år har dämpat mina symptom. Det var när jag började med dumheter som snus och cigaretter som det gick utför. Oh well. Tack för att ni varit med mig så här långt. Vi hörs den 9/1 då jag hoppas att jag har en massa lärdomar och saker att berätta. Stor kram och tack snälla ni igen. Ps: jag bad min mamma om ursäkt för alla mina utbrott genom åren. Hon kramade om mig och förlät mig såklart. Pappa, han förtjänade mitt utbrott. Jag är fan glad att han fick adhd-varianten av det utbrotten, extra allt i ilska och slag. Ibland är diagnosen inte så dum. :)
