Jag skulle behöva gå tillbaka till mina gamla ”rutiner”, det var ju inga fasta tider utan saker jag hastat mig till på något sätt och mått bra av. Men nu är det som jag ligger platt och låter fysiska hälsan förfalla för att jag inte känner att jag har verktyg att hålla ihop den. När jag inser att jag kämpat så länge så tänker jag att jag åtminstone inte ska kämpa de två veckor som är kvar utan faktiskt lämna mig i fred utanför jobbet. Bara vara. Skita i träning trots att jag mår bra av det, men jag pallar inte. Omge mig av förstående familj och vänner. Inte planera saker för jag pallar inte. Därför kändes Maries besök som ett jädra skönt avbrott i min vardag. Julmössorna på och bada bubbelkopp. Vi pratar såklart om adhd, om jag får medicin, hur det kommer bli, vem kommer jag bli. Tappar jag allt det impulsiva roliga? Eller kommer jag fortfarande vara rolig men mindre impulsiv, planerat rolig? Haha, bara den sammansättningen av ord ”planerat rolig” låter skittråkigt. Jag läser iaf den här trots den peppiga titeln så är det inte på ”superkraft” nivå. Mer informerande och intressant! Sen blir jag lite irriterad på att Anders kan öka på sin brist på dopamin genom att, hör och häpna, lyssna på musik. Himla uppmuntrande. - Jag ska skippa snus, cigg och socker, en hederlig låt kommer göra susen, sa ingen, någonsin på denna planet. Förutom Anders. Förlåt Anders jag älskar din bok är bara bitter över musiklösningen, önskar att min hjärna var så lättillfredställd.
