Jag fattar inte att det ska behöva finnas så mycket ångest i Sverige. Det skulle kunna vara annorlunda om allt inte var så himla uppdelat. Det börjar redan när folk skaffar seriösa förhållanden, då ska de bli så "seriösa" att de bara träffar andra par. Singlarna får inte vara med och leka alls. Jag vet inte vad ni tycker, men känns det inte lite förlegat? Sen får paren barn och då får varken singlarna eller paren utan barn vara med. Nej, det kommer inte på fråga det är BARA de med barn som får vara med. Hur sjukt är inte det? Tänk om det finns par som inte kan få barn eller singlar som trivs bäst själva? Ska de förlora vänner pga av sina livsöden eller val? Måste alla välja lika? Varför tjurar jag över det här? Därför det är en konstig segregation mellan par/familjemänniskor/singlar. Det blir jättekonstigt när kompisar går över till andra faser och folk ska behöva känna sig-, och till och med göras utanför. Diskuterade det här med en kompis som har en 1-åring. Jag: Jag fattar inte varför man inte bjuder sina närmsta vänner på sin 1-årings födelsedag. Han skrattar: För att det är hennes kalas, det ska vara kul för HENNE. Jag: Hon är ett år, hon vet knappt vart hennes näsa sitter. Han: Ja, men det är ändå ett BARNkalas. Jag: Så då får bara dina vänner med andra BARN som inte vet vad näsan sitter bara komma. Han: Japp. Jag: Vi som bryr oss om ditt barn och vill ge presenter till henne får inte det eller? Han skrattar igen: Nej ni får inte komma, men du kommer förstå när du får barn. /Elaine, kommer aldrig att förstå och kommer aldrig göra uppdelade konstellationer av singlar, kompisar med barn eller andra bara för att vi är i olika faser i livet. Oavsett fas så är vi ju trots allt vänner - jag har hört att såna umgås.
