Jag vet inte vart jag ska börja. Jag har fruktansvärt dåligt samvete gentemot mina barn denna vecka trots att jag borde ge mig själv förståelse för att det är veckan då vi flyttar in i huset. Jag borde ge mig själv ett break, ändå sitter jag med tryck över bröstet för de föräldrar vi är just nu. Vi flyttar på fredag, Evelyn fyller år på söndag och Matheo veckan efter det. Kalas, närvaro, se barnen i ögonen. Jag tro både Gustav och jag är två zombies just nu. Jag hade en heldag med Matheo på Furuvik. Men hade ändå dåligt samvete över att jag var borta från Pascal och Evelyn. Dagen efter var Pascal och jag på Furuboda Högskola, då kände jag mig dålig att jag inte hade en heldag med Evelyn också. Denna vecka räcker jag inte till och det måste få vara så. Men känslor är inte rationella, de säger att jag är en dålig mamma. Det här med att ha ett till barn i framtiden känns helt uteslutet veckor som denna. Det känns taskigt mot barnen. Hade vi haft ett barn nu hade vi ju varit lika stirriga, men då hade man i alla fall bara varit taskig mot ett barn istället för som det är i vårt fall - tre gånger värre.
