Lisa Nilsson i lurarna, en regnbåge bakom och ringmuren framför mig. En cigarett i hand, jag borde inte men jag orkar inte var duktig och hälsosam just nu på denna bänk mitt i Visby. Kollegorna är med Gustav på restaurang, jag behöver tid själv. I en liten liten paus från kampen för Evelyns skola. Då kan sorgen få komma fram, tas hand om och vara där - naken utan distraktioner från något annat som behöver göras i vardagen. Den får komma, utan ursäkter och rationella förklaringar. Jag struntar i allt rationellt, det är du och jag sorgen. Du får vara här. Det känns skönt att lyssna på kvinnor som sjunger, kvinnor som tröstar, kvinnor som förstår mig. Jag kommer aldrig berätta vad allt det här beror på men jag vet och känner att ni är många som vet, som känner i orden, uttrycken och vemodet. Ni vet vad jag går igenom och vad som har hänt. Och jag älskar er för att ni inte spekulerar eller skriver ut det. Att veta och ändå av hänsyn inte välja att artikulera det, det är omsorg, kärlek och systerskap. Att inte veta och ändå av hänsyn inte välja att spekulera, det är bomull för min lite kantiga tillvaro. Jag är så tacksam för det, för er. Tack.❤️ Jag är inte gjord för det här. Jag vet det. Jag går sönder inombords. Hjärtat smulas ner i förtvivlade bitar men hjärnan tar mig framåt och fattar små rationella glädjebeslut. Bit efter bit lagas jag, men sorgen och självföraktet kommer väl alltid vara där i viss mån. Jag känner sån kärlek till systerskapet, till kvinnorna som vet och förstår så in i hela själen och kroppen. Jag vill bara krama om er alla. Men också kärlek till männen som inte förstår, men försöker. ❤️ Det här är livet, hjärtslagen - upp och ner. Man känner att man lever. Amanda sa att det är bra att ”jorda sig och se/känna naturen”. Nakna fötter mor jorden. Jag tar alla knep jag kan få. Så avslutar jag kvällen, förvisso med en cigg i mungipan. Men det får vara så.Det är livet, det är vackert. Jag älskar mina systrar och deras råd, jag älskar er.
