Min lilla unge vill ha mig nära nära. Han är liksom den sista bäbisen vi har och ändå är han ingen bäääbis. Jag minns att Matheo kändes som en ranglig tonåring då han kom in och ville klappa sin nyfödda lillasyster på BB, jag tyckte han var enorm. Men när jag tittar på filmer så ser jag ju hur liten han var, men han blev ju större när Evelyn kom in i bilden. Stackar Matheo. Pascal däremot han kommer nog alltid vara vår bebis, i alla fall min. Och jag kan undra om det är så för alla minstingar i familjen att dom alltid blir betraktade som minst även som stora? Har vi några småsyskon här som kan bekräfta? Och är det så att vi storasyskon alltid ska förväntas fixa allting för vi är så stora. Så är det i alla fall i min familj. Mamma räknar med att stora Elaine fixar. Och det gör jag ju men litet mått av irritation. Ibland vill jag bara ha samma förväntningar som min lillebror har på sig, att vara bebis. Haha. Kan ni relatera?
