Nej jag kommer inte vara den där kändisen som berättar hur vårt möte på röda mattan då våra axlar snuddade varandra i förbifarten påverkade mig på djupet. Så är det inte. Däremot kommer jag att berätta om en intervju jag såg av henne när jag var barn. Den händelsen satte sig hos mig och jag har tänkt på den många gånger. Jag satt i vår grå pluschsoffa på Bredängsvägen 206 och Lill-Babs blev intervjuad på nåt kvällsprogram i Svt. Jag är nästan säker på att det var direktsänt eftersom de la på eftertexterna rätt hastigt då Lill-Babs lämnade intervjun förbannad. Programledaren var en man och hade ställt in sig på att fråga om hennes kärleksrelationer. Man märkte direkt att hon inte ville prata om det. Han: vill du inte prata om det? Hon: Nej det vill jag inte. Han: För du har ju en del man med olika män. Hon ser chockad ut tittar på honom länge och säger: Jag tänker inte prata om det här. Nej vi avslutar här. Sen går hon därifrån och han står kvar snopen och tittar stelt i sina papper. Eftertexter kommer fram. Jag vet inte om det var 80- eller 90-tal. Men jag vet att det sällan förekom. Men jäklar vad jag blev imponerad. Hon sa stopp. Hit men inte längre. Hon varken fnissade bort situationen eller log osäkert. Hon satte ned foten, vände på klacken och lämnade sammanhanget som gjorde henne illa. Jag var länge som barn imponerad av folk som sa stopp. Det var inget jag hade lärt mig eller förstod, men det kändes bra på något sätt. Det sådde frön för att lära mig att säga samma sak i framtiden. Är det någon mer än mig som minns den intervjun och när det var?
