Efter en vecka på förskolan så tycker jag att Matheo är mer självständig. Vi behöver inte vara med på samma sätt eller lika mycket. Det är skönt på sätt och vis, samtidigt som jag kommer på mig själv med att gå efter Matheo och fråga saker som "Vi ska inte titta i en bok ihop?" Eller "Ska vi jaga mamma?". Det kanske låter långsökt men det känns som en liten föraning om hur det kommer bli när han blir äldre. Mamma kommer inte vara jätteintressant. Sen kan jag tänka på hur det blir när han är vuxen, att man bara hörs var och varannan dag. Känns helt sjukt. Vissa hörs ju knappt alls med sina föräldrar trots att de inte har en fnurra på tråden. Det är ett mysterium för mig... Jag hoppas att både jag och Gustav kommer vara våra barns bästa vänner, i alla fall några av deras bästa vänner. Gud vad jag vill ha fler barn!!! Tilde och jag pratade om det idag. Hon är 41år och har fyra barn. Hon kan lugnt tänka sig ett till. Jag vill OCKSÅ ha fyra fem barn! Det var ursprungsplanen, och det är 9 år kvar tills jag är 41. Man kan få en drös ungar på 9 år. Känner hopp efter jag pratade med Tilde. Men ingen stress. Nej nej, iiiingen stress här inte. Stress eller press. Däremot är jag stressad över den här förskolesituationen. Så mycket vikarier att jag Gustav tagit beslutet att förlänga inskolningen. Matheo får åtminstone lära känna barnen, miljön och så får Gustav och jag var de vuxna som han känner igen. Förskolan är fine med det så det är ju skönt. Men jag känner mig liten ledsen och hjälplös över att starten blev så virrig även om alla menar väl och sjukdomar inte är något man kan förutspå. Men jag undrar ändå om det ska vara så här? Annars då? Jovars, Gustav är på konsert och Matheo sover. Ska koka mig lite te och läsa boken om introverta folket. /Elaine, sitter i soffan lagom ledsen och ensam.
