Godmorgon vänner! Vad fint det var att läsa att fler blivit ”tråkiga” som jag men egentligen bara hittat lugnet. Det är så skönt måste jag säga! Särskilt när man accepterar det och inte försöker ”hålla in” personligheten till en gammal kostym som inte längre passar. Just nu andas jag ut i det introverta. Tusan som jag trivs. Jag läste om att Lady Dahmer - som jag älskar och älskar att diskutera med (längesen) visar sina barn squidgame med motiveringen enligt storys. Jag vet inte om jag skulle kalla Squidgame kultur. Snarare en grym serie som på ett bra och förvisso våldsamt sätt visar upp fler samhällsproblem som klasskillnader. Men vad som motiverar att visa sin femåring, nioåring alla upp till tretton dessa filmer förstår jag inte. Netflix har en åldersgräns av ett skäl och det skälet är inte att Askungen är det andra alternativet utan för att det är inte lika lätt för barns hjärnor att processa sånt Squidgame visar. Kultur? Att alternativet är skräckfilmer eller Törnrosa som Lady Dahmer skriver känns lite enkelspårigt. Jag visar inte My little Pony för mina barn för det känns som glittriga tjejer som mobbar varandra. Jag visar inte heller Tom & Jerry - riktiga psykopater - eller Grizzy då det bara är en modern variant av Tom och Jerry. Även när det är tillåtet i ålder så får man som förälder sålla så att rätt attityder sprids. Det var längesen man fick diskutera så här. Vad tänker ni om Lady Dahmers resonemang? Jag håller med henne om att Askungen, Törnrosa och annat är hemskt på ett annat plan. Men jag ser inte ”kulturellt bildande” som motivering att visa sin femåring squidgame, haha. Men jag skulle vilja säga det till ett gäng preppy föräldrar som socialt experiment bara för att se reaktionerna, haha. Här utvecklar Natashja mer kring hur hon resonerar.
