Godmorgon mina ärtor! Efter gårdagens inlägg inser jag att det var så här jag bloggade förut. Fan vad skönt det var att inse. Min humor fick vara med och kroka arm med allvaret. De flesta av er gillade det sen var det en mikroskopisk del som ständigt manade till att man skulle vara den större människan med AveMaria ambitioner. Jag beundrar era ambitioner för mig men jag måste erkänna att den är svår.❤️ det är inte riktigt jag så man får spara sina uppfostrande noveller, däremot får ni absolut skriva ner era tankar. Så intreessant att läsa trots att jag inte alltid håller med. Man tror nog att jag är finare i kanten på grund av hur jag pratar. Min farfar, pappa osv är från Kungsholmen och Östermalm så jag pratar rätt (ofrivilligt) snobbigt, men jag är uppväxt i Rinkeby och Bredäng. Så ortenattityden brukar göra att folk blir förvirrade. Mina barndomsvänner och orten folk fattar för ni är likadana.😊 Jag är snäll mot alla som är snälla. Lyssnar på de som ger konstruktiv kritik, men de som lägger in värderingar om min person och slutsatser om mina intentioner. De är jag inte så trevlig tillbaka mot. Inte heller mot folk som ljuger. Det är allvarligt att ljuga i en av Sveriges största poddar. Jag låter mycket passera men inte allvarliga lögner som de lindar in i ett ganska så vettigt resonemang. Att föra en resonerande bra diskussion för att sen slänga in en stor lögn på fem sekunder. Hanna och Amanda lät sina lyssnare tro att det var på uppmaning av ”Elaine Eksvärd” som folk slutade följa och sa att de skulle bojkotta Daisy Grace. inlägget de syftar på det enda jag skrivit om dom. Här ser ni inlägget Hanna och Amanda ojar sig över där min uppmaning, nej just det. Den finns inte. Inte en taggning till ngn samarbetspartner, jag jobbar inte så. Ingen uppmaning av Elaine Eksvärd att bojkotta något, bara kritik av ett inlägg som gjorde ont. Att de inte kan släppa det två år senare utan även fabricerar en lögn kring en uppmaning. Sen att andra personer gör spinnoffs och går banans genom att tagga Apoteket hjärtat och andra samarbetspartners är ju inte klokt MEN att säga att det är på min uppmaning är fel. Är ni med? Mitt blogginlägg igår var snällt och Ave Maria skrivet mot vad jag borde ha skrivit. Folk är så extremt lättlurade när ett resonemang börjar med en vettig diskussion och bra tes - den om att influensers uttalandes balanserar på en skör tråd och det är så mycket hat. Men att de krokar det vettiga resonemanget med en stor lögn om än på fem sekunder. Folk tror då att men vaddå resonemanget var ju bra! Det var det men att resonemanget var bra utesluter inte att lögnen som kom efter det var ful, fel och allvarlig. Jag kommer aldrig vara diplomatisk med så giftiga kvinnor som sjunger ut allvarliga anklagelser oavsett hur lena röster de har. Inget ont om Östermalm eller överklassfasoner. Men där jag kommer ifrån så är man inte rädd för folk som heter Schulman eller nåt annat Gyllenfjärtnamn i efternamn. Man kindpussas heller inte falskt och ler för att personen skulle vara ansedd och samtidigt beter sig illa. Jag har hört att det är många som är rädda för ”ansedda personer” som tex Hanna och Amanda och att man antingen är i deras värme eller deras iskyla? Jag känner inte dessa två alls. Men där jag kommer ifrån ogillar man personen öppet och ärligt. I Bredäng skulle vi alltid ducka för rasism och vi med invandrarbakgrund skulle låta oss behandlas hur som helst av folk. Man svalde ganska mycket skit. Men så blev man äldre och slutade, fan vad skönt det var. Jag säger inte att Hanna och Amanda skulle vara rasister, herregud sånna lögner skulle jag aldrig häva ur mig. Aldrig vara så otrevlig heller. Däremot säger jag att dom är två snobbiga översittare som gör världen till allt annat än en Perfect day. Och att världen kring dem inte är Perfect harmony bygger inte på kritiken som haglat mot dom från alla håll och kanter genom åren, de behöver ju bara öppna munnarna för att själva sätta sig i skiten. Sen att de saknar självinsikten att se det är inte mitt problem. Anledning till att jag hamnade på deras shitlist från början är kritiken jag hav dem det var mitt bidrag till ”hat” och det enda inlägget jag skrivit om dom. Viktigt att folk ser hela bilden. Min mamma har lärt mig att sätta ner foten❤️ Jag ska erkänna att jag verkligen ogillar snobbar. Det handlar inte om avundsjuka. Jag inspireras av framgång oavsett hur den tar form men när din framgång leder till att du anser dig för fin för andra och ser ner på folk som inte har de märkeskläderna eller den livsstilen du har. När du säger att ditt liv kretsar kring fyra kvarter på Östermalm utan att skämmas över hur verklighetsfrånkopplat och snobbigt det låter. Då ogillar jag dig. Punkt. Och får jag chansen att sätta ner foten åt snobbiga mobbarbrudar så gör jag gärna det, with kindness så klart❤️ Om jag ska vara självgranskande så var farfar och (tydligen) farmor ganska snobbiga. De umgicks med folk av anseende, bodde granne ”med den där såssen Olof Palme” och kärlek fick man om man åstadkom något. Farfar älskade alla sina barnbarn men vi fick verkligen lära honom att våga säga de tre orden utan att det skulle vara till något vi presterat som ansågs vara en fjäder i hatten för honom. Han lärde sig på äldre dar. Va inte en snobb, va snäll. ❤️
