När man mår så här så samlar jag energi för att vara en bra mamma. En bra fru orkar jag inte vara, men tack och lov har Gustav förståelse för det. Jag ler, leker och kramas med barnen. Sen när de sover får jag vara en zoombie med min sorg. Tack och lov har jag inte uppdrag förrän på torsdag och då ska jag bära min professionella mask och göra ett bra jobb. Men jag tillåter mig själv vara platt och ledsen hemma. Jag tänkte försöka mig på att träna idag. Se om det kan skänka nån sorts biologisk glädje till kroppen i alla fall. Kanske smittar det knoppen? Hoppas det. Men först en powernap. Tack för era tröstande ord och för förståelse för hur livet kan vara. Det gör ont ibland helt enkelt.
