Jag tänker på besvikelser. När man tycker att en han har nära har svikit en utan att man för den delen har informerat om vad man önskar utan ilsket uttryckt ”Hur kan du inte fatta”. Jag gjorde så några år med Gustav och befann mig i en kris med en annan person som jag ansåg visat kärlek på ”fel” sätt. Men vi har börjat om och jag ser plötsligt att jag fått kärlek hela tiden, men inte på det sätt jag uttrycker det eller kanske önskat det. Men jag tänker att jag inte ska vara arg för uttrycket för kärlek utan glad för att kärlek kommer på hens sätt. Man kan vara tacksam för viljan, ambitionen. Jag är det. Jag säger det. Vissa vill ha kärlek i presenter, andra i mat och så finns det som vill ha uppskattning. Hur vill du ha kärlek? Jag är en person som uppskattar kärlek i ord och tillgänglighet - att personen alltid finns där. Jag fick kärlek i en påse pannkakor som hängde på dörrhandtaget när jag kom hem och jag inser att kärlek i mat är inte fel alls. Jag önskar att jag såg det och uppskattade det förut. Förstod att hen ger kärlek i mat. Så mycket kärlek. Jag känner mig så tacksam nu och otacksam historiskt. Men jag får inte döma mig för hårt för jag ser ju nu vad jag inte såg då. Jag ska berätta det för hen.❤️ Känner ni igen er i krockar för uttryck av kärlek?
