Min skärmtid har ökat med säkert tre timmar per dag sedan coronaskiten drabbade världen. Jag känner mig som världens sämsta mamma som låter mig hypnotiseras av nyheterna och samtidigt hypnotisera barnen med tv:n. Men jag ska börja lägga ifrån mig telefonen när jag kommer hem. Man kan inte ta in allt det här nonstop. Jag tycker det känns som att man har svalt en mardröm för ni vet den där känslan man kan ha när man just vaknat upp ur en mardröm, att den liksom dröjer sig kvar i huden och man får ruska om sig själv för att väcka kroppen från känslan. Den känslan har jag i magen. Säkert ni också. Jag är ju arbetsgivare till tio anställda och jag ser hur kommunikationsbranschen inte ligger långt efter restauranger. Behovet av god kommunikation kommer alltid att finnas och dessutom bli större, men köplusten nu är ju inte stor alls. Tar man retorikkurser i priolistan efter toarulle som verkar var nummer ett i Sveriges bunkrande (vapen i USA) så kommer vi nog inte på topp 100. Det gör nog inga i vår bransch. Nu vill våra kunder behålla sina anställda så fortbilda dem är ju inte första prio. Alla förstår.❤️ I allt det här kommer slå i-landsproblem som jag tyckte var stora för två veckor sedan. Saker vi behöver göra med huset. Känslan är lika stor eftersom känslor inte alltid har hjärna. Min hjärna slår bort känslan och säger "Du, var glad om ni får bo kvar i huset sen!" Och det gör ju inte känslan lugn, tvärtom. Moment 22 av hemskheter lurar i mitt känslorum när barnen somnat. Jag ser ut som att jag stirrar domedagen i ögonen tills jag får syn på Gustav som ser på mig och ler. Vi har varit tillsammans i tolv år, han vet. Du är så dramatisk Säger han och ler samtidigt som han lugnar mig. Tack Gustav. /Elaine, ska kolla på en pre Corona serie!
