God kväll folket. Jag kom på en sak när jag blev intervjuad av Anna Hegestrand och det är hur mycket jag avskyr parmiddagar. Jag har skrivit om det, tänkt det, men det var inte förrän hon intervjuade mig och jag hörde mig prata om det som avskyn sipprade fram. Jag tycker bara ordet "parmiddag" är exkluderande, kanske för att jag har varit singel i 27 år. Hann liksom aldrig ha ett tillräckligt långt förhållande för att räknas till som ett par. Se förstår jag inte poängen med att par träffar andra par. Visst om alla är kompisar, men annars förstår jag inte poängen. I övrigt så känner jag mig rent asocial generellt. Vill mest grotta ner mig i böcker, min dator och mysa med Matheo. Den vuxna världen är inte riktigt min värld just nu. Antar att jag har nån sorts post-depp-vecka. Är lite sur tror jag. Inte på någon eller något. Tror bara att det är så min kropp känner sig. Och då ska man göra som Faje säger: Kan du inte uppföra dig så finns det ett fantastiskt sällskap - du själv. Vad är er dagsform?
