Det händer så bra saker i mina vänskapsrelationer nu. Jag hade en mindre kris med en nära vän som kom förbi med en blomma och lite feedback till mig och sen sa hen ”Kan vi börja om”. En ”kan-vi-börja-om-blomma” Jag fullkomligt älskar den meningen. Den är full av möjligheter, kliver bort från gamla hjulspår och skapar nya fräscha spår. När jag håller mina retorikkurser i Kommunikativt Ledarskap är en av många uppgifter under dagen att identifiera relationer som fastnat i ett dåligt spår - både egna och andras på jobbet. Jag vet att när man vet att de finns två på jobbet som ständigt är sura på varandra så kan det verkligen förstöra stämningen för folk runtomkring. Jag uppmanar chefer att uppmana sina kollegor att ta en ”börja-om-kaffe” med de som det gnisslar med för jobbglädjens skull. Men det samma med chefer, att de ska göra det själva med anställda de inte lirar med. Det är jobbigt att inte lira med en du är i beroendeställning till. Det här med att börja om är ju inte bara bra professionellt utan också privat. Jag vet syskon som hamnat i dåliga spår på grund av föräldrar som kanske jämfört dem med varandra och kanske inte haft jordens mest pedagogiska uppfostran. Tänk om syskonen kunde ”rise above” se det och få en bra syskonrelation och fortsättning trots en dålig start. Man kan börja om med svärföräldrar, kusiner, vänner, grannar. Jag bad faktiskt en granne om ursäkt en gång eftersom jag reagerade på femmans växel när hen - utan min tillåtelse och trots att jag bett hen att sluta - ändå fotade vår tomt. Jag hade rätt i sak men fel i uttryck. Jag förstod faktiskt inte själv varför jag reagerade så starkt, jag blev lite rädd för mig själv. Darrig och arg så bokade jag tid hos min psykolog som jag gått hos i sex år. Hon förklarade att: Du reagerar posttraumatiskt när folk inte respekterar din integritet oavsett om det är kropp eller hem. Du säger ifrån på ett sätt du önskat att du sagt ifrån mot din pappa som barn. Tomten som grannen fotade trots att du bad hen att sluta blev din kropp och det var därför alla kroppens alarm gick igång och du bad honom att dra åta hela sabla helvetet på femmans växel. Du hade rätt i sak, men inte rätt i uttryck. Jag lät det sjunka ner. Rätt i sak men fel i uttryck. Gud vad jobbigt det kändes. Jag var fortfarande förbannade på grannen men hur tusan ber man om ursäkt med ilskan kvar i bröstet samtidigt som skulden tar simtag i samma hav av ilska. Jag sa inte ”kan vi börja om”, men jag ringde upp och bad om ursäkt för mitt uttryck och förklarade vad det grundade sig. Sen fick jag verkligen hålla tillbaka mina hästar när jag så vänligt jag kunde bad grannen att aldrig någonsin igen fota tomten utan att fråga och när jag uttryckligen ber hen att sluta. Grannen sa ok men godtog inte min ursäkt. Och det är helt ok. Alla vill inte börja om eller förlåta. Men att ha gjort sin del, sträckt ut en hand och släppt prestigen. Den gör att den där dåliga känslan i bröstet försvinner. Det är en belöning nog. Jag vet faktiskt inte om jag skulle ha förmåga att ha nere en annan växel om samma scenario utspelade sig, men jag vet att jag har förmågan att börja om och be om ursäkt. Jag är inte så långsint av mig. Så när mig vän stod utanför grinden med börja-om-blomman så kom inget annat än glädje till mig. Så vi kramades länge och så började vi om. Det är härligt att få en vän tillbaka. Jag har ställt blomman utanför vår entré som en påminnelse att det är en ny dag och aldrig för sent att börja om om dagen skiter sig. Har du någon du skulle behöva bjuda på en börja om kaffe?
