Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska uttrycka det. Det är väl fel av mig att bli så drabbad för min son är bara fem år. Han menade inget illa, han ville bara skoja. Men hela barndomen som retad för min hudfärg gjorde ju inte direkt att jag skrattade. Matheo har upptäckt att hans mamma är brun och han är vit. Ingen big deal alls, men jag blev faktiskt lite förvånad. Jag upptäckte också min hudfärg när jag var runt fem år. Jag var ju ledsen då för att inga prinsessor var bruna på 80-talet. Mina tre barn är vita och deras mamma är brun, klart de kommer notera det. Det var liknelsen Matheo gjorde som gjorde mig ledsen. Men han sa förlåt. Sen sa han att han också ville vara brun för att han skulle slippa solkräm. Sen såg han en tjej på tv som han tyckte var fin. "Mamma, kolla en prinessa! Vad snygg hon är! Hon ser ut som du mamma." "Eller hon ser ut som den där mamman vi träffade idag. Eleonore!" Det var bra att hudfärgsincidenten hände med mig så han aldrig råkar skoja så med en mörkhyad kompis. Vi får alla kämpa för att se till att våra barn är fina mot sina medmänniskor. Han har svarta gener trots att det inte syns. Men deg spelar ingen roll, respekt oavsett.
