Vad fint det var att läsa om er funkisföräldrar om att många känner som jag. Tänk att så många kommentarer gör en överväldigad och känslan av att inte vara ensam är en sån enorm tröst. Jag sitter på biblioteksgatan och försöker hålla ihop det. Jag gick precis förbi en äldre farbror som såg ut precis som min pappa. Han såg tilltufsad och nästa rädd ut. Jag blev så ställd och kände mig... fylld av dåligt samvete. Jag blev tvungen att sätta mig en stund. Jag vet att jag var ett barn som utnyttjades av honom. Men nu är jag en vuxen kvinna med mer pengar, kontakter och makt än den där vita, gamla, en gång spärrvakten som bor i förorten. Han har inga vänner ingen familj och många tycker såklart att det är så han förtjänar att ha det. Men just nu sitter jag på en bänk i stan och storgråter över hur jävla tragiskt öde han fick. Han fick fan inte förutsättningar att bli en bra människa när han blev barn till två individer som inte älskade honom, inte gav honom kärlek. Från början var han bara ett barn som alla oss andra. Och det är väl för det barnet jag gråter nu som inte fick en ljus framtid. Utan som blev en ensam gubbe utan kontakt med barn eller barnbarn. Jag varken kan eller vill göra något åt situationen. Men jag sörjer att det blev så här. I ett annat liv pappa, så kanske det blir bra för dig. Jag är så himla ledsen.
