Jag ska göra upp med min ängslighet. Jag märker att nu när samhället öppnas upp så öppnar gamla psykologiska mönster upp som jag varit så glad att ha sluppit. Som Fomo, fear of missing out, när jag innerst inne egentligen inte vill vara med men heller inte lämnas utanför eller inte bli tillfrågad. Den kombinationen blir fomo till en cirkel utanför min innersta som är min familj, mina kusiner och några få andra. Jag behöver egentligen inga andra. Jag har så många och jag är så älskad så varför bekymra mig över vad några jag knappt känner tycker eller tänker. Det är som sagt gamla tankemönster som satt igång i hjärnan nu när gamla kopplingar hittar varandra i nya tillvaron då vi får umgås. Känner ni samma? jag tänker inte göda den känslan eller de tankarna utan berätta jag gjorde med mina närmsta. Pascal städade på eget bevåg, han gör som mamma gör. Vi tog även en fika bara han och jag på Fru Marias bak. Han är en helt annan när han bara är med mamma. Det är så mysigt. Alla syskonen är lugnare när de får oss för sig själva så vi försöker planera egentid medmdem. Jag planterade även murgröna som tydligen ska klara dessa minusgrader som kommer nästa vecka. Jag håller tummarna. Sen var vi hos en kompis till Pascal och Pascal satt precis som jag gjorde när jag var liten och hackade lite i berg och jord. Utan en endaste känsla av fear of missig out, tills en lärare tyckte det var dåligt för mig att sitta själv. Jag gjorde som läraren sa, reste mig och gjorde det man skulle göra - hänga med andra. Pandemin lärde mig hitta tillbaka till den där tjejen vid berget. Jag ska hitta tillbaka till den känslan som Pascal som självklart har vid berget.
